Bild har alltid varit viktigt för mig. Jag hade Bild som tillval i skolan i högstadiet då jag tillhörde första generationerna som fick sådana ämnen. Min specialitet blev foto. För hur mycket jag än gillar bild tillhör jag dem som knappt kan dra en rak linje med linjal. Så foto fångade mitt intresse till datorerna kom och med dem programvaror som kunde överbrygga min oförmåga att själv skapa bilder.
    Jag höll på med fotografi under högstadiet och gymnasiet. Plåtade, monterade och sålde bilder från kalmartrakten, särskilt intresserad av grafik. Det kulminerade med en separatutställning på Rostad Galleri där jag kombinerade mina fotografier med försök till dikter kallade "Swängelska, blandat swänska & engelska". (De fick, dikterna, vad man kanske ska hyfsade reaktioner iolokalpressen). Jag kallade verksamheten U.L.F. (Ulf Lindh Foto). (Jag bytte ju namn formellt till Lindy först efter USA-tiden). Jag har alltid varit fascinerad av kontraster, kanske därför jag gillade grafiska bilder så mycket. (Flera av texterna till utställningen finns som bonusmaterial här>>)
     
    Fotograferandet dog ut av flera skäl efter USA-tiden när jag flyttat till Stockholm. Jag kunde inte ha något eget mörkrum där, jag var ärligt rätt trött på att släpa runt utrustningen. Flera år senare kom jagatt byta bana från text, ordet, till art direction och grafisk formgivning då jag då äntligen hade verktygen att kunna göra det.

I slutet av 90-talet var ordet, skrivandet yrkesmässigt mer ett komplement till jobbet som art director eller grafisk formgivare som inte riktigt är samma sak som art director men så nära och egentligen en bättre yrkesbeskrivning på den hantverksmässiga (om än i dator) delen av det jobbet. (En arbetsgrupp på den tiden på en reklambyrå bestod av en art director, en copywriter, en projektledare understödd av originalare som var de som utförde det reant grafiska arbetet till datorerna tog över).

Bland det roligaste jag visste som formgivare var nog att skapa logotyper. Det var också så själva skiftet från ord till bild gick till då den första jag gjorde var för en Kalmarrestaurang, Rosenlundska Källaren, som fortfarande drivs av min halvsyster Susannes familj. Logon var inspirerad av historien bakom huset, ett av Kalmars allra äldsta stenhus och den samtide Bonnie Prince Charles.

Jag är ingen konstnär, för mig är det väldigt viktigt att skilja på grafisk formgivning och konst. Bland det mest irriterande jag visste i reklamvärlden var när man försökte behandla formgivning som konst, då frustrerade konstnärer skulle göra kommersiella AD-jobb. Därmed inte sagt att formgivning kan bli konst men utgångspunkten måste alltid vara att formen ska göra ett jobb, oftast en funktion eller orsaka en försäljning. Man jobbar på uppdrag för att genom ett bra jobb nå en målsättning.

Mitt första bildarbete var att rita en vapensköld, jag älskade heraldiken. Som jag slavade över den dåjag inte kunde frihandsrita utan kopierade, mätte och ritade av vissa detaljer från lexikon. Heraldik är fascinerande. Det gjorde jag i tonåren fast jag inte kan rita. Jag var stolt över den, men tyvärr försvann den inågon av alla flyttar. Jag gjorde en ny icke-heraldisk som Lord av Sealand, se Kul.